Låt mig börja med att gå rakt på sak: Åbo Akademi är inte ett så jämställt universitet, arbets- eller studieplats som de låter förstå på den polerade ytan.
Jag är anställd vid Åbo Akademi som forskare vid Minority Research Profile och som föreläsare vid genusvetenskapen (Öppna universitetet). Jag är också fortfarande inskriven studerande på genusvetenskapen och jag hoppas kunna ta ut mina papper som magister i vår, efter att tidigare skrivit en kandidat i cellbiologi (det är en lång historia det här med att byta ämne, men jag ångrar inget!) . Jag har varit aktiv i studentlivet genom att försöka ge tillbaka av min expertis, som ju kan argumenteras falla inom ett ganska nischat ämne. Därför sitter jag till exempel i universitetets jämställdhetskommitté som studeranderepresentant.
Våren 2017 hade det börjat föras ljud om könssensitiva (= -neutrala) toaletter i Akademin. Åbo Akademis Studentkår hade fått förfrågningar om saken och skickade vidare ärendet till universitetets jämställdhetskommitté, där jag satt med. Tidigare det året hade jag hjälpt CampusSport, Åbos högskolors gemensamma gympasystem för universitetsidrott, med toalett- och omklädningsrumsskyltningen. Det råkade sig så fint att Pekka Piippo från designagenturen Hahmo Design Oy hade fått en beställning från Taiteen Edistämiskeskus, Centret för konstfrämjande, för en könsneutral vessasymbol. Pekka hade designat symbolen med hjälp av Seta rf och symbolen togs i bruk. Så här blev det att se ut på CampusSport, då vi fått lov av Pekka att använda symbolen:
Bild: Joonas Niemi
CampusSport har alltså fortfarande kvinno- och mansomklädningsrum och -toaletter, men fixade ett neutralt omklädesrum och en toalett för dem av oss som inte är kvinnor eller män. Det här var otroligt viktigt för mig som inte vågat eller kunnat träna på offentliga institutioner så som gym sedan jag inte längre kunde använda binära omklädningsrum. Jag har provat på båda binära sorter, men det skär sig oftast iom det att jag skulle vilja duscha och t.ex. fara på jobb direkt efter.
På jämställdhetskommitténs möte 16.5.2017 (närvarande vicerektor Christina Nygren-Landgärds (ordf.), Jenny Lindgren, Peter Nynäs, Disa Svenskberg, personaldirektör Mika Wulff, Matias Erlund, Tuija Numminen (sekr.), Rusi Jaspal (ÅA:s minoritetsforskningsprofil), Ole Karlsson, Malin Siimes samt ÅAS socialpolitiska expert Monika Antikainen) konstaterades följande i paragraf 6:
Könsneutrala toaletter
Jämställdhetskommittens medlem Panda Eriksson presenterade behovet av könsneutrala toaletter och en symbol som tagits fram för CampusSport. Användning av denna symbol i skyltning skulle kräva betalning av ersättning för licens till rättighetsinnehavaren vid Hahmo Oy. Kommittén diskuterade fördelar och nackdelar med gemensamma toaletter och föreslår att alla toaletter för bara en person, inklusive handikapptoaletterna skyltas som könsneutrala medan de större utrymmena förblir dam- eller herrtoaletter. För att förenhetliga skyltningen kunde symbolerna för dam- och herrtoaletter förnyas med samma symbol som CampusSport enligt uppgift har gått in för. Ordförande för initiativet vidare för diskussion och eventuellt beslut.
Jag anmälde redan vid mötet att jag inte vet om Hahmo Oy kräver licens, men att vi fick den gratis med CampusSport (tack Hahmo Oy!) och att jag därför gärna tar reda på hur situationen ser ut för universitetet. Jag skaffade därefter lov av Pekka Piippo att få använda symbolen licensfritt under tiden som ärendet gått framåt av ordförande. Notera alltså i det här skedet att för att säkerställa att studerande som till exempel på grund av religiösa frågeställningar eller upplevelser av sexuellt våld ska få gå på toaletten utan att känna sig otrygga så rekommenderade jag och även jämställdhetskommittén att stora ”badrumstoaletter”, alltså sådana, med flera bås i, skulle förbli könade till män och kvinnor, och att bara de vessor som har en enda toalett skulle ändras till unisex med symbolen som Hahmo tagit fram.
Så kommer augusti 2017. Åbo underrättelser skriver om hur ÅA inför könsneutrala toaletter. Hurra! Hurra! Men vänta nu. En mansfigur och en kvinnofigur? Jag hade ju använt en stor del av jämställdhetskommitténs mötestid åt att förklara varför det inte är transvänlig symbolik, det där med binära figurer. Vi hade kommit överens om symbolen som Hahmo gjort. Under Åbo Pride 2017, som jag var huvudproducent för, tackar vi av Åbo Akademi som huvudsponsorer till evenemanget. Dåvarande (numera f.d.) dekanus för FHTP Pekka Santtila glädjer sig över toaletterna åt mig innan vi går upp på scen och skakar hand. Jag skrattar till och säger att ja, det är ju problematiskt det här med binärsymboliken trots att vi bestämt annorlunda? Santtila säger att det handlar om en tillfällig lösning, något som var snabbt och lätt att förverkliga innan sommarlovet. Inget som ska bli beständigt, utan ett sätt att snabbt förbättra saken ens lite innan vi hunnit få de riktiga skyltningarna.
Förvaltningsdirektör Ulla Achréns beslut kommer till kännedom (det har jag sagt i en intervju att jag inte sett förut, men jag insåg när jag gick igenom mina e-mail om frågan att det är sant att jag har fått beslutet per e-post, om än jag inte förstått hur slutligt det var, utan närmast trodde att det handlade om ”next move” i diskussionen med förvaltningen):
Jag skriver ett mail till jämställdhetskommittén där jag använder orden jag vädjar för att vi gör det här rätt. Jag får ett svar av ÅAS socialpolitiska expert som säger:
”Studentkåren har också uppmärksammat förvaltningsdirektören om detta redan innan beslutet i går skickades ut till kommittén i hopp om att beslutet kan revideras i enlighet med jämställdhetskommitténs önskemål.”
Jag kommer tillbaka till universitetet och den 6. september mailar jag nya dekanus för FHTP Mikael Lindfelt när jag får veta att Santtila avgått. Jag skriver och ursäktar mig över att jag inte vetat att det skett en förändring i personalen och att Santtila bett mig vända mig till Lindfelt för att fortsätta diskussionen. Jag har tidigare hört att ledningen ska ha tvekat eftersom de inte vetat om licensfriheten. I mitt mail 6.9. står det så här:
”Vi rekommenderade den numera väldigt populära logon som används t.ex. av Taiteen edistämiskeskus, gjord av Hahmo Oy: http://www.kulttuuriakaikille.fi/blogi.php?aid=16168 . Då blev “problemet” att den än inte var licensfri och så vitt jag förstod var det orsaken att rektor tvekade till dess användning. Nu har den publicerats fritt och rekommenderas även av Kultur för Alla -tjänsten. Jag har även informerats om att Studentkåren har gjort rekommendationer som säger att den nuvarande “korrigeringen” inte är bra åt förvaltningsdirektören i hopp om att ärendet snabbt skulle behandlas på nytt nu när licenssituationen förändrats. Hur kunde jag gå tillväga för att nu få jämställdhetskommitténs rekommendation tillkännagiven och klistermärkena bytta till bättre? ”
Jag får inget svar. Jag väntar. Jag har mailat av och an, av och an med jämställdhetskommittén också, bett dem reagera på situationen. Ordförande skriver åt mig i ett mail redan 5.9.:
”Toaskyltningen är inte på vår agenda för tillfället eftersom det har fattats beslut och åtgärder har tagits. Jämställdhetskommittén tog ett initiativ och förvaltningsdirektören fattade beslut.”
Jag svarar, förklarar igen problematiken och hur otroligt litet det här ärendet sist och slutligen är – jag erbjuder mig själv att sköta om hela saken så att inte ordförande ska behöva stressa med det, jag erbjuder mig till och med att aktivera studerande att komma och fixa klistermärken vid behov. Ordförande svarar inte längre åt mig. Saken tigs ihjäl på möten och jag är så trött att jag inte tar upp saken innan jag vilat över jullovet.
Den 2. februari 2018 får jag höra av studentkårens representant att Studentbladet ska skriva en juttu om ÅA:s könsneutrala toaletter. De undrar om jag som sakkunnig skulle kunna uttala mig. Jag samlar energi och skriver ett nytt mail åt dekanus 2.2.2018:
”Hej igen Mikael,
Nytt år och jag försöker igen med den här från [tryckfel: frågan] (se nedan). De ringer mig från Studentbladet på måndag och tänkte att det är bra att veta om situationen gått framåt!
Mvh Panda ”
Jag vet inte om det är ”hotet” om uttalandet i Studentbladet som gör saken eller om något hänt med det första mailet, men jag får äntligen svar. Lindfelt svarar:
“Jag förde din förfrågan vidare till personer i ÅA:s ledning, fick svaret att saken behandlats utförligt i ÅA:s jämställdhetsnämnd (innan du skrev till mig), och att ÅA för tillfället inte har planer på att göra ändringar till de beslut som tagits.”
Jag skickar saken till jämställdhetskommittén 6.2., briefar dem om vad som hänt sedan senast och skriver att ”jag ber alltså att vi tar upp saken i nästa möte och puffar framåt frågan så att vi faktiskt får tillgängliga toaletter”.
Ordförande svarar nästa dag:
”Jo, jämställdhetskommittén behandlade toa-ärendet och gav förslag för skyltningen. Det fattades beslut i ärendet och jämställdhetskommitén har inte toa-ärendet på sin agenda nu”.
Jag förstår inte – jag har levt i tron att kommittémedlemmarnas roll är att lyfta upp frågor som är problematiska, inte att det är ordförande som bestämmer hur agendan ser ut och medlemmarna som endast säger sin åsikt om de frågor som det ovanifrån uppfattats värt att tycka till om. Det framhävs inom andra frågor som jämställdhetskommittén jobbar med att ”mångfald ingår ju också i ÅAs värden”. Jag svarar åt ordförande och kommittén:
”Som sagt har det anmälts åt mig av f.d. dekanus att den nuvarande lösningen med binära symboler i ÅA:s toaletter endast är tillfällig. Därtill hänvisade nya dekanus till kommitténs behandling av ärendet, vilket är felaktigt, eftersom vi inte i kommittén gett ett utlåtande som reflekterar den nuvarande situationen. ÅAS styrelse har också fått meddelande om saken på hösten och SE [den socialpolitiska experten] har då konstaterat att styrelsen stöder mitt förslag att korrigera.
Åbo Akademis jämställdhets- och likabehandlingsplan 2015-2017 konstaterar att ”Jämställdhetsarbetet handlar om att skapa en studie- och arbetsmiljö som är fri från diskriminering och där mångfald respekteras.” (boldad text min). Den säger även ”Åbo Akademi arbetar för att förebygga fördomar mot och diskriminering av personer som tillhör […] en könsminoritet.” (Planen via ÅA:s hemsida, lagtexten via Finlex)
Därtill klargör jämställdhetslagen paragraf 6 c att människor inte får sättas i olika ställning på grund av könsidentitet eller könsuttryck och paragraf 8 b att detta binder läroanstalter.
Jag förstår att det här är svårt att förstå för dem som inte behöver uppleva systemisk transfobi dagligen. Det här är ändå en skrattretande skamfläck då organisationen som borde vara bakom marginaliserade studerande, dvs jämställdhetskommittén, behandlat saken och den ändå inte lösts. Jag beklagar på förhand att jag kommer att ta samtalet med Studentbladet, och föra saken vidare andra vägar, om kommittén inte har möjlighet att ta upp saken igen efter att jag bett om att införa den på nytt i agendan.”
Ordförande hänvisar till att ÅA har ”valt att visa detta genom att ändra skyltningen enligt internationellt gångbar skyltning. Sedan har vi fått ändra skyltningen tillbaka på hittills ett ställe eftersom det finns personer som p.g.a. sin tro inte kan gå till toaletter där ”det andra könet” vistats. Det är inte alltid så lätt och var och en har sin uppfattning om vad som är mest likabehandlande. ÅA har valt en medelväg för att kunna uppfattas så likabehandlande som möjligt utifrån de flestas synvinkel”. (7.2.)
Jag skickar ett till, klargörande mail, ber kommittén komma ihåg att de stora koppi-toaletterna, som faktiskt vi själva har rekommenderat att ska hållas binärt kodade, har blivit kodade med både kvinno- och mansfigur, vilket går emot precis alla rekommendationer som vare sig kommittén eller förvaltningsdirektören har gjort.
Jag får inget svar, men jag skickar vidare frågan till Salla Tuori, biträdande professor i genusvetenskap. Jag är helt slut. Jag är helt, helt totalt slut. Jag är anställd vid Åbo Akademi – i två positioner därtill, och inskriven i akademin som studerande sedan 2010. Jag är universitetet, tillsammans med de många andra vackra människor som funderar på kön, feminism, människorättigheter, forskningskarriärer, menslådor och allt jag vill är att kunna kissa på kampus. Det som tar ut mig mest är systematiken i det hela. Hur vi ständigt polerar ytan, skriver vackra ord om vår minoritetsforskningsprofil, vår ställning med minoritetsspråket svenskan, men sen hänvisar till att det finns olika bilder av vad som är likabehandlande, trots att det beslut som tagits framhäver vikten av att behålla även könade toaletter. I det här skedet tar Salla fram att förvaltningsdirektörens och jämställdhetskommitténs beslut faktiskt är emot varandra, och att det inte är hållbart då till exempel dekanus hänvisar till att ÅA gjort sitt beslut på basis av jämställdhetskommitténs rekommendation (speciellt då det framkommer att han inte är medveten om ett glapp dessa två emellan).
Jag tar kontakt med mina vänner i Jämställdhetsombudsmannens kontor som stöder mig: det rekommenderas verkligen könsneutrala toaletter. Vi är överens om att det också behövs könade toaletter för t.ex. kvinnor som inte på grund av sin tro kan använda samma toaletter som männen. Jag tar kontakt med mina vänner i Kultur för alla -tjänsten som stöder mig: det rekommenderas verkligen könsneutrala toaletter.
En vän till mig som är insatt i ledningen formulerar sig väl: ärendet har utvecklats till ett plan som är helt jävla absurdt. Beslutsprocessen är dimmig till och med för oss som är insatta i strukturerna som kommittémedlemmar och anställda – och högre upp i ledningen. Ingen vet (förutom ordförande?) när och hur saken har gått framåt och vilka vägar. Åbo Akademi jobbar arslet av sig för att kunna profilera sig inom minoritetsforskningen, att vara en föregångare, men det går inte djupare än ytan. Ingen respekt visas experterna, dem med kunskap, både organisationer och personlig kunskap, då det kommer till inklusivitet och mångfald. Det är verkligen inte länge sedan vi levt i en värld med rejäl lgbti+ -fobi, där tillhörandet av en sexuell eller könsminoritet kunna skada den akademiska karriären. Och här sitter vi och orkar ställa till med ett helt år fullt av soppa på grund av några klistermärken?
Den genusvetenskapliga ämnesföreningen Judith är med på noterna och vi påbörjar den lilla revolutionen som har väntat så länge fredagen den 16. mars efter att jag gett en detaljerad intervju åt Åbo Underrättelser. Situationen som ingen vinner på ska bort: De könade toaletterna ska få förbli könade så att de som inte vill sitta bredvid människor av andra kön och kissa ska få gå på kvinno- och herrtoaletter. Det enda vi frågar efter är att också de av oss som inte faller inom kvinno- och herrkategorin ska få göra det samma.
Den genusvetenskapliga ämnesföreningen Judiths ordförande Ansku krafsar bort klistermärken från Arkens toalettdörr på eftermiddagen 16.3.2018. Foto: undertecknad
16.3. på kvällen kommer Åbo Underrättelsers artikel ut. Efter min intervju kommer Achréns och jämställdhetskommitténs ordförandes kommentarer:
Ordförande: Vi borde ha utrett bättre
Förvaltningsdirektören Ulla Achrén säger att toalettfrågan fått allt för stor uppmärksamhet i jämställdhetskommittén.
Hon säger att kommittén i stället borde fundera på jämställdhetsfrågor som berör anställningar och lönenivåer på ÅA.
Dessutom ifrågasätter hon hur stor del av de studerande som Panda Eriksson verkligen representerar.
– Kanske borde man göra en enkät om det.
Achrén säger att ÅA delvis retirerat i frågan om könsneutrala toaletter på grund av de klagomål som också Eriksson nämner.
En del toaletter med flera bås har alltså gjorts om till traditionella dam- och herrtoaletter.
Införandet av könsneutrala toaletter har också lett till att städarna måste besöka dem oftare, tillägger Achrén.
Vad gäller kritiken mot valet av symboler säger hon att ÅA valde symboler som var internationellt gångbara.
Vicerektor Christina Nygren-Landgärds instämmer i att jämställdhetskommittén borde syssla med viktigare frågor.
Dessutom tycker hon att jämställdhetskommittén var lite för ivrig i sitt initiativ.
– Vi borde ha utrett bättre, haft fler möten, diskuterat mera.
Nygren-Landgärds syftar på kritiken mot de könsneutrala toaletterna, och att de upplevs som snuskigare än förr.
Dessutom hade kommittén inte över huvud taget beaktat att frågan är knepig för folk med en muslimsk övertygelse.
Några punkter igen, alltså:
1) Min rekommendation, jämställdhetskommitténs rekommendation, förvaltningsdirektörens rekommendation och Finlands jämställdhetsombudsmans rekommendation har under hela processen varit att de stora könade toaletterna ska få förbli könade till män och kvinnor, för att säkerställa t.ex. att nämnda muslimska studerande och personal ska ha lätt att gå på toa. Det är en ren och skär lögn att kommittén inte lyft fram frågan – den ingick i presentationen jag höll på jämställdhetskommitténs möte på våren 2017. Det är inte alltså alls en fråga om pengar, om städare, om snusk – det att någon mot alla instruktioner gått och smällt upp fel skyltning är helt enkelt inte en orsak som duger till att backa i hela frågan – gör om, gör rätt.
2) Kommittén borde inte alls fokusera på andra frågor istället. Det finns ingen orsak att utesluta en viktig sak för att något annat känns viktigare för någon, då vi ju har haft både tid och rum att fundera på saken över ett års tid och det kommit otaliga erbjudanden om att sköta toa-ärendet separat, så att inte ordförande ska behöva bära bördan. Kommittén har därefter behandlat frågor om anställning och lön ett flertal gånger.
Jämställdhet är inte jämställdhet då den endast gäller några kön – jämställdhet per definition gäller alla kön. Ingen är jämlik – inte heller de kvinnliga professorerna som får mindre lön än sina manliga kollegor trots att deras ärende diskuteras – så länge vi alla inte är jämlika. Det är frågan om grundläggande genusvetenskaplig analys.
3) Achrén ”ifrågasätter hur stor del av de studerande som Panda Eriksson verkligen representerar”. Enligt den senaste skolhälsoundersökningen av THL där högstadie-, gymnasie- och yrkesskoleelever svarade på ett set frågor om hälsa och identitet anmälde ca. 5.6 % att de identifierade sig som något annat än den flick-/pojkstämpel de fått vid födseln. 5.6 %. Det är mer än vi finlandssvenskar, som går för ungefär 5.3 % av befolkningen. Detta är kidsen som kommer att söka sig till högskolor inom något år. Redan jag, som jobbar självständigt och inte är särskilt aktiv inom ämnes- eller institutionsöverskridande grejer på kampus, behöver långt fler än bara mina fingrar för att räkna till trans- eller könsöverskridande eller queer-studerande och -personal som rör sig på Biskopsgatan om jag tänker över saken som hastigast. Oberoende upplever jag det som väldigt trångsynt och förminskande att hänvisa till att det borde göras en enkät om saken – som om jag endast fanns till om det fanns statistik om frågan? Varför duger inte den nationella forskning som statliga institutioner gjort för Åbo Akademi?
Åbo Akademi, skäms. Det räcker inte att använda fina ord så som mångfald och inklusion. Jag har varit den stoltaste ÅA-demiker två år i rad i Åbo Pride med ett universitet som syns och kämpar för transpersoner och sexuella minoriteter men nu sitter jag mitt i en smet som jag aldrig ville in i bara för att jag inte kan göra något åt mitt kön och ledningens ovilja att lyssna. Åbo Akademi har många studerande och personal som hör till en könsminoritet. Vi har till och med forskare i ämnet, så som Alexis Rancken, som forskar i hur könade strukturer skapar och upprätthålls språkligt och genom den här typen av symbolik med fokus på specifikt det binära. Det finns know-how. Rancken kommentade frågan med att det här som nu pågår med symbolkriget bara ”förstärker naturaliseringen av de binära kategorierna”. Det är inte hållbart att göra en stor sak av den polerade ytan om det som finns därunder är ruttet och längden och dramat i den här processen verkar närmast framhäva hur det det på riktigt handlar om är en politisk ovilja och ett strukturellt transfobiskt, bakåtsträvande förhållandesätt. Det handlar bokstavligt talat om att sätta upp några klistermärken – som kanske kostar högst en hundring – och som kan sättas upp av ett team studerande om det känns för svårt. Vi har själva redan finansieringen och människorna. Det här är en sista chans att fixa saken den ”riktiga vägen” – och att i fortsättningen skärpa er med genomskinligheten i beslutsfattningen i dylika, totalt minimala frågor.
Det är med tungt hjärta jag anmälde att jag avgår från jämställdhetskommittén idag 17.3. eftersom jag inte längre vill legitimera verksamheten. Min uppfattning av jämställdhet innefattar alla personer – för att låna Maya Angelou: The truth is, no one of us can be free until everybody is free.
Panda Eriksson
Transperson
Ordförande för Trasek rf, patientföreningen för trans- och intersex-personer
Timlärare i genusvetenskap vid Åbo Akademis öppna universitet
Forskare i Minoritetsforskningsprofilens projekt Living with hiv in Finland vid Åbo Akademi
Magisterstuderande i genusvetenskap vid Åbo Akademi
Hyvää vappua! Minulla oli tänään kunnia pitää tämän vuoden Turun yliopiston ylioppilaskunnan TYYlikäs vappu -tapahtuman Puheen keväälle ja se meni kutakuinkin näin:
Hyvät Ylioppilaat ja muu juhlaväki! Studenter och festfolk! Pari ajatusta Keväästä
Kevät, symboliikan lempikohde. Olet jälleensyntynyt, valosta nauttiva turkulainen Aurajoen rannassa. Olet väsyneen opiskelijan herääminen, muistutus ehkä nuoruudesta, voimasta, lämmin pehmeä valo vihreän lehvästön läpi suodatettuna.
Lohdutuksesta – siitä, että “kyllä se siitä”.
Olet jalo ja hillitty ja välillä suorastaan epäesteettinen, sillä niinkin paljon kuin me turkulaiset rakastamme jokeamme, niin sen jään alta paljastuu joka kevät roskia, tai pyörävarkaiden luvatun kaupungin lunnaita.
Olet temperamenttinen valtiatar, joka lähettää meidät pyörällä luennolle ja joka pakottaa meidät bussilla kotiin, koska meillä ei ole sopivia vaatteita raekuurossa pyöräilemiseen -ja jos meillä joskus olisikin ollut talvirenkaat alla, niin ne onkin jo vaihdettu pois – sekä pyörästä että autosta.
Muistan lapsena ajatelleeni, että talvi vain pikkuhiljaa muuttuu kevääksi ja sen jälkeen kesäksi, ainoina merkkeinä ne kukkapäiväkirjat, mitä pidimme partiossa. Se joka löysi ensimmäisen leskenlehden voitti tikkarin, valkovuokosta sai jo hienon herätyskellon. Symboliikkaa toki sekin.
Tänä vuonna kevät ilmestyi Turkuun eräs päivä maaliskuussa, korot paukkuen vielä jäistä maata vasten, karjaisten TÄSÄ MÄ NY OON. Oli valoisaa ja lämmintä jo kauan ennen kuin talvi oli suostunut luovuttamaan kunnolla, sillä silläkin hetkellä, kun tämä puhe löysi tiensä paperille katsoin ikkunasta ulos ja näin lumisadetta, joka tuntui tanssivan ja hihittävän hiljaa. Kuten Mokoma sen jo lauloi:
Luulin kinosten jo vihdoin sulaneen
ja valon auringosta tuoneen elämän lahjaksi luoduilleen
Ei luulo tiedon väärtinä voi olla omillaan.
Katsoin sanakirjasta sanan juksaava – på svenska att narras; joku, joka huijaa kevyesti viihdyttääkseen itseään tai saattaa muita harhaan – huumorin varjolla. Totisesti tuntuukin välillä siltä, että satavuotias Suomemme on paikka, jossa meitä juksataan paitsi takatalvien muodossa myös alati muuttuvalla yhteiskunnalla –
yhteiskunta, jonka kevät on tänä vuonna näyttänyt meille aivan parhaat puolensa:
Sen lisäksi, että pajunkissat ja vehreys kutsuivat tänäkin keväänä itsensä Turun keskustaan, tasa-arvoinen avioliittolaki saapui ja meidän yhteiskunnallisia keskustelujamme leimasi sellaiset teemat kuten rakkaus ja ihmisoikeudet ja feminismi.
Haluan ajatella, että oikeuskin tulee aina väistämättä. Se – tai sen puute – on teemana ollut valitettavan läsnä myös politiikassamme. Meidän 100-vuotiaamme, juhlijamme, lähettää alaikäisiä turvapaikanhakijoita sota-alueelle kuolemaan. Meidän 100-vuotiaamme jättää puoliväliriihessä perhevapaauudistuksen lähtötelineisiinsä. 100-vuotiaamme pakkosteriloi ihmisiä sukupuolensa takia. 100-vuotiaassa Suomessa palloitellaan ihmisiä luukusta luukulle, sossusta Kelaan, ja opiskelijat ja vähävaraiset pistetään ehkä nostamaan lainaa, jotta vuokranmaksu sujuisi, sillä on niin kiire, niin kiire, resurssit niin vähissä-
PLING 150 euroa ja kaksi sanaa: sori siitä.
Som skärgårdsbördig hör även båtarna till våren, riggens ljud med rep mot masten, pluppandet och guppandet när isen ger efter och friskt, kallt vatten slår mot strandstenarna. För mig känns det extra passande just nu att vårens första blomma är tussilagon – en otroligt envis växt som kanske inte blommar störst och ståtligast, men som är vacker på sitt sätt. När tussilagon kommer är det säkert att det nog blir vår, för tussilagon är sega och envisa på samma sätt som vi studerande hamnat märka att vi måste vara sega och envisa när vi kastas runt i den samhälleliga soppan.
Det här är mitt hjärtevarma tack till våra studentkårer och studerandekårer som jobbar oupphörligt för vårt allas bästa. Tämä on mitä lämpimin kiitokseni kaikille meidän ylioppilas- ja opiskelijakunnille, jotka tekevät väsähtämättä töitä kaikkiemme eteen.
Sillä valo ja lämpö voittavat kuitenkin aina lopuksi ja leskenlehtiä seuraa sini- ja valkovuokot. Kesä tulee väistämättä, takatalvesta huolimatta. Tuli sitten tänään vielä raekuuroja tai räntäsadetta, niin näemme jo auringon ja pian jo helle saapuu, talviturkki ehkä heitetään, etenkin jos on yllytyshullu tai teekkari,
ja Turku sekä Turun opiskelijaväestö puhkeaa kukkaan. Jos katsot oikein tarkkaan ihmisiä, jotka ottavat aurinkoa jokirannassa pipo vielä päässä, sormikkaat vielä kädessä, niin tulet huomaamaan, että kimallamme kaikki kullan lailla kevätauringossa,
sillä kevät on elämän riemuvoitto eikä kukaan ei tunne tätä vahvemmin kuin opiskelijat.
Me näemme sen saapumisen lopputenttien muodossa, mutta toisaalta myös valmistujaisissa ja skumppalasien heijastuksessa. Me haistamme sen liian pitkään käyneestä simasta ja nurmikon tuoksusta. Kuulemme sen avoimien ikkunoiden läpi linnunlaulun ja ohikulkevien haalariporukoiden iloisena mölinänä. Tunnemme sen – noin 10 yksikköä liian korkealla peruspulssina, kun viimeinen tenttiviikko lähenee loppuaan, mutta noin 60 yksikköä korkeampana, kun vedämme ensimmäistä kertaa moneen kuukauteen lenkkarit jalkaan ja lähdemme valloittamaan Kupittaata.
Se löytyy yllättävistä paikoista – milloin jonkun hukatun ylioppilaslakin muodossa jonkun vieraan ihmisen kotoa kotibileiden jälkeisenä aamuna, milloin pastellisävyisistä mekoista pikkusisaruksen lakkiaisissa, milloin siitä koiranjätöksestä, jonka sulanut lumi paljasti kotimatkalla olevan puiston laidalta ja johon juuri astuit.
Minulle kevät on sitä, kun voin jättää parvekkeen oven auki yöksi ilman, että joudun nukkumaan villasukat jalassa. Se on takapihan koivun ja sen myötä myös valitettavan allergian herääminen, se on naamansa hautaamista auringon lämmittämään kissanmahaan.
Kevät, olethan jatkossakin muistutuksemme siitä, että kunhan jaksamme pimeän läpi, niin valo tulee kyllä takaisin luoksemme.
Hyvä juhlaväki, kära festfolk. Malja keväälle – en skål för våren – olkoon hän aina innoittajanamme ja muusanamme.
Siivoilen pois paperikasoja, jotka ovat jääneet vaaliajan jäljiltä lojumaan pitkin työpöytää. Käteeni sattui Ryhmä 40 000:n kunnallispoliittinen ohjelma. Halusin tehdä lyhyen postauksen nostaakseni tämän tapetille, sillä haluan varmistaa, että siinä vaiheessa, kun uusi valtuusto aloittaa työnsä niin he ovat myös tietoisia (korkeakoulu-)opiskelijoiden tarpeista. Sinäkin voit tehdä jotain: tsekkaa oma valtuutettusi ja lähetä hänelle esimerkiksi tämä blogipostaus linkkinä.
Nostan ohjelmasta esille etenkin nämä kohdat:
Kaupungin tulee tarjota ja markkinoida palkallisia harjoittelu- ja muita työjaksoja korkeakouluopiskelijoille
Opiskelijoiden ääni kuuluviin – osallistuminen tehtävä helpommaksi (esim. ehdotettu digitaalipalvelupilotin muodossa)
Julkisen liikenteen tulee olla halpaa (opiskelijakortti bussikortiksi, isommat opiskelija-alennukset, opiskelija-alennukset kaikille opiskelijakortin haltijoille (ei ikärajaa)) ja linjoja tarpeeksi (yölinjoja, paremmat linjat kampusalueille ja -alueiden välillä)
Pyöräteitä lisää ja liikennettävä mietittävä niin, että kaavoitusratkaisut ja liikennejärjestelyt eivät suosi pelkästään autoilijoita
Opiskelijaterveyden varmistaminen (iso pelottava sote-uudistus, yh!), myös AMK-opiskelijoille
Mielenterveyspalveluiden parantaminen, en näe muita vaihtoehtoja, kuin resurssien lisääminen
Kuva : Vuoden 2015 koulutusleikkausmielenosoituksesta. Ei kuseteta opiskelijoita enää! Bilden: Från år 2015 protester mot nedskärningar i utbildningen. Vi slänger inte studerande under bussen längre!
Jag städar som bäst bort pappershögar som ligger omkring arbetsbordet efter den långa valkampanjstiden och jag råkade på Grupp 40 000:s kommunalpolitiska program. Jag ville göra en kort post för att boosta frågan, eftersom jag vill försäkra mig om att då den nya fullmäktige kör igång med sitt arbete så är de också medvetna om (högskole-)studerandenas behov. Du kan också göra något: kolla in någon av de invalda och skicka henom t.ex. den här bloggtexten som en länk.
Jag vill lyfta fram speciellt dessa punkter:
Staden bör erbjuda avlönade praktikplatser och andra arbetsperioder åt studerande
Det bör bli lättare för studerande att få sin röst hörd – t.ex. genom en digital service som kunde piloteras hos studerande i Åbo
Offentlig trafik bör vara billigt (studerandekortet som busskort, större studeranderabatter, som alla med kortet kan få ta del av utan åldersgräns) och bättre rutter (mer nattbussar, bättre rutter till och emellan kampusområdena)
Mer cykelvägar – trafiken bör planeras så att den inte bara gynnar bilister
Studenthälsan bör försäkras när stora skrämmande sote-förnyandet kommer, även för YH-studerande
Mer mentalvårdstjänster – jag ser inga andra val än att helt enkelt höja resurserna
I skrivande stund är jag i Kimito i Tjuda pedagogi där Ensemble Vida har körläger – kören jag, Martin Segerstråle och Hanna Nybergh grundade år 2013, då vi ville söka annorlunda musikaliska utmaningar. Kören leddes först av Martin och numera av Lichtensteinbördige Dominik Vogt.
Jag satt flera år i styrelsen och har nu påbörjat mitt första år som ”vanlig” sångare! Kören var min trygghet under den första tiden då min hormonbehandling började som en del av min könskorrigeringsprocess. Jag har gått från alt till bas via en julkonsert som tenor. Vidas logo är förresten första logon jag någonsin designat!
Jag var även Florakörens jubileumsordförande år 2014 då jag påbörjade hormonbehandlingen och det var en otroligt stor sorg att släppa taget om min körfamilj. Jag minns den sista konserten jag sjöng som sopran: det var Rachmaninovs Vigilia tillsammans med Turun yliopiston kuoro i Uspenskij-katedralen i Helsingfors. Jag missade slutackordet på grund av att jag redan då svalde tårar, och sen grät jag en halvtimme. Men jag kom ju tillbaka som manskörskorist i Brahe Djäknar år 2015 och här är jag fortfarande! Det visste jag inte när jag började – det finns inga garantier för att en transperson får ”behålla” sin sångröst vid hormonbehandling. Studentkörerna vid Åbo Akademi var min familj, min glädje, min största hobby och mina bästa vänner då jag började studera och de gav mitt studieliv mening. Trots att jag som äldre studerande (möjligtvis redan n:te årets?) inte längre är lika aktiv inom det sociala livet som körerna erbjuder har jag ännu stor glädje av övningarna, konserterna och resorna. Körsång förbättrar livet! Det är en helt OTROLIG känsla att sjunga ihop sig med tiotals andra människor. Det finns t.o.m. forskning på att koristers pulsar synkroniserar sig då de musicerar tillsammans, förutom förstås de där traditionella forskningsresultaten som säger att människor verkligen mår bättre av att konsumera kultur. Jag skrev om ämnet i mitt slutarbete – t.ex. Stuckey & Nobel (2010: The connection between art, healing, and public health: a review of current literature. Am J Public Health. 100 (2): 254-263) konstaterar att forskningen är entydig: att delta i kultur- och konstevenemang har positiva effekter på hälsan så som förbättrat läkande, stress- och smärtlindring, bättre kontakt med sina känslor, bättre fysisk prestationsförmåga och allmänt välmående.
Min körkompis Robin Sjöstrand är numera redaktör för Resonans, Finlands svenska sång- och musikförbunds tidning, som behandlar kör- och orkesterbusiness ur ankdammsperspektiv. Det nyaste numret (1/17) innefattar hans artikel om kommunalvalet och kör- och orkesterlivet, vilket jag uppskattar otroligt mycket. Finland är känt för sitt aktiva körliv – de facto lär det finnas runt 300 000 körsångare i landet – lika många som det finns finlandssvenskar! Ändå talar vi sällan om hobbymusiken då vi talar om fina koncept så som #taidevaalit (därmed inte sagt att inte professionell konst och kultur också är viktigt). Det är väldigt, väldigt få som kan göra körmusik på heltid, men som hobbyverksamhet har körlivet en extremt stor betydelse för finländarna. Hobbymusiken är ett av det finska sång- och musikförbundet Sulasols kommunalvalsteman och verksamhetsledaren Virpi Häyrynen beskriver att fokus för valarbetet kommer från att de som sjunger i kör ”lever bättre och längre, har färre depressioner och blir inte utstötta ur samhället”. Artikeln citerar också prof. Jukka Louhivuoris (Jyväskylä universitet) undersökning som säger att körsång påverkar det fysiska välmåendet positivt – detta alltså i ett finskt sammanhang!
Kommunerna borde stöda hobbymusiker. Det är inte bara frågan om körmusik heller – vi har nyligen fått läsa på Turun Sanomat och Rumba om hur Åbo stad använder 50 000 euro på effektiverad övervakning av förbudet för affischering på stan. Jag tycker att det är helt otroligt löjligt. Vem är det som affischerar på stan? Jo, mindre kulturföreningar, band, konsert- och festivalorganisatörer. Vilken sorts reklam tillåts? Jo, den som kostar – den på bussar, busshållsplatser, banners på offentliga ställen. Det krävs inte en högskole-examen för att räkna ut att det är små aktörer som skuffas ut ur bilden och att institutionaliserad konst lyfts upp som den enda samhällsdugliga konsten. På samma gång står lokaler tomma och körer och musikgrupper och konstnärer står utan utrymmen. Hur många lagliga anslagstavlor skulle vi få för 50 k? Hur många band skulle få övningsutrymmen per år? Hur mycket stöd skulle vi kunna betala ut åt kulturföreningar? Häyrynen beskriver hur hennes kör som tidigare fått öva på ett kommunalt ålderdomshem eftersom att de sjungit för invånarna någon gång per år blivit utkickade efter att Helsingfors stad bestämt sig för att kräva hyra istället för uppträdanden. Invånarna fick inte längre gratis uppträdanden (och äldreomsorgens brist på stimulerande aktiviteter kan utgöra ett blogginlägg i sig), hobbymusikerna fick inte öva gratis och en frågar som vem som vann på den dealen. Knappast staden, som inte fick några hyresinkomster i och med att kören inte hade råd. Kanske någon annan betalade, kanske inte.
Häyrynen konstaterar att SFP, Samlingspartiet och De gröna varit de enda som lyssnat på hobbymusikernas behov. Det tycker jag är hemskt och jag frågar mig var Vänstern är då de traditionellt utmärkt sig som den vanliga och lilla människans beskyddare. Häyrynen, vi med F! är här och diskuterar gärna frågan vidare.
Sjöstrand skriver: Sång och musik är ironiskt nog ett av de tysta samhällsfundamenten.
Jag lovar att jag och det Feministiska partiet jobbar för att göra hobbymusikernas röster (och instrument) hörda. Ta kontakt – jag lovar, jag pratar körmusik nästan när som helst!
Resonans tipsar: Vad kan jag göra?
Tänk på hur din ensemble kunde hjälpa till i staden och hur staden kunde hjälpa er.
Gå och prata med kandidaterna och fråga hur de ser på ett dylikt utbyte (tips: jag talar otroligt gärna om körmusik när som helst – speciellt om du vill tala om Rautavaara, Rachmaninov eller Pärt! Maila mig!)
Sist men inte minst: rösta. Att rösta är det enda sättet att påverka slutresultatet.
Tänään oli viimeinen työpäiväni Kirjastosta juuret elämään-projektissa Turun kaupungilla. Sinänsä hyvä niin, koska minulla on enää reilu kuukausi aikaa, kunnes minun pitäisi palauttaa valmis pro gradu -artikkeli (ei hätää, se on jo aika pitkälti valmis). KJE on projekti, joka keskittyy edistämään vankiloiden ja kirjastojen yhteistyötä, eli sitä nimenomaista saavutettavuustyötä eräällä tavalla. Melkein surettaa, että en voi kirjoittaa siitä oikein mitään muuta vaitiolovelvollisuuden takia, koska sekä vankilatyö että varsinainen tutkimus- ja kirjoitustyö olivat opettavaisia ja tärkeitä työkokemuksia minulle. On ollut todellinen etuoikeus ja silmiä avaava kokemus saada olla KJE:n projektisihteeri.
Gradun lisäksi kuntavaalikampanja on alkanut oikein kunnolla ja tapahtumia on niin paljon, että en ehdi kaikista mitenkään kirjoittaa. Kuoron kanssa äänitettiin levy. Kävin puhumassa Women of the World -festivaaleilla translakipaneelissa, jossa kävi vähän hassusti – siitäkin lisää tulossa. Aikomuksenani on lisäksi käsitellä pian ainakin teemoja #taidevaalit/taide/Turku/kulttuuripolitiikka, feministinen talouspolitiikka, miksi tarvitsemme ilmaista lasten päivähoitoa, ehkäisykampanjaani ja sotea – no, vähän kaikkea.
Graafikkoni Mari Koivunen keksi fiksun idean: miksi viljellä korulauseita, kun voin kysyä suoraan äänestäjiltä, miksi esim. he äänestävät minua! Kopsaa ja jaa omilla saatesanoillasi, jos haluat.
Tässä kohtaa tyydyn toteamaan, että sain tänään kampanjapäälliköltäni tiedon, että kaikista Turun ehdokkaista minä olen #1 katselukerroissa Ylen vaaligalleriassa. Wow. Olen myös saanut ihanaa feedbackia ihmisiltä – kiitos todella paljon kaikista viesteistä. Olette ihan mahtava tuki ja olen todella iloinen ja kiitollinen.
Jos sinua vielä mietityttää, mikä tyyppi minä oikein olen, niin suosittelen liikkumaan keskiviikkona 15.3. Turussa Piispankadulla. Pinkkiä limua, pinkkejä flyereitä ja pinkkejä pinssejä sekä keksejä luvassa!
—
Det är mycket på gång nu, wow. Idag hade jag sista dagen på jobb vid Åbo stad i Kirjastosta juuret elämään -projektet. Väldigt fint projekt men jag är också glad att jag har en paus i jobbet nu så att jag hinner skriva klart min gradu. Och dessutom är det mycket att göra (men mycket kul!) med kampanjen just nu. Fick idag höra av min kampanjchef att jag är #1 på Yles mest sedda videon av alla Åbokandidater! Ganska chockerande, men fint. Tack till alla som hört av sig med snälla meddelanden och lyckönskningar! Om ni vill ha hemgjord rosa läsk, en pins och ett kex så får ni gärna ta er till Biskopsgatan här i Åbo på onsdag 15.3. Jag har massor att skriva om och hoppas återkomma snart!
Tirsk. Tämä on se vaalimainos, joka ei päässyt jatkoon, mutta halusin silti jakaa sen teidän kanssanne.
Ikväll ordnades den Alternativa årsfesten i Åbo (som förvisso ordnas ungefär i samband med Åbo Akademis studentkårs årsfest men som är till även för andra än kåreniter). Jag hade äran att få hålla festtalet detta år. Festens tema var femininitet, vilket inspirerade mig att tala om feminism och kön. Jag får nämligen ofta höra att feminism är ett dåligt ord som inte alls lyfter fram alla kön, utan favoriserar kvinnor. Det kan till exempel påstås att feminism hänvisar till manshat: tanken att kvinnor är bättre än män. Den alternativa årsfesten är som känt inte en årsfest i bemärkelsen “bal” och officiella insignier och medaljer. Därför litade jag på att publiken skulle vara ett gäng som kunde ta även ett provokativt tal, och jag skrev väldigt fritt och ofiltrerat: är inte det här att totalt missa en möjlighet till en viktig könsteoretisk och kritisk fråga? Det är klart att det är svårt att hitta sin egen sorts feminism om en tror att det strävar till att utrota män, eller att kön för den delen är binärt och att det inte finns plats åt just dig och din identitet.
Feminism har ingen en rak, lineär historia – och den dokumenterade historia som finns är tyvärr ganska ensidig i många aspekter – vit, akademisk, relativt rik. Det är ett ord som hänvisar till en mångfald rörelser och idéer. Vi vet ändå att feminism härstammar från en bakgrund av kvinnorättigheter. Orsaken till att feminism fortfarande heter just feminism är alltså en fråga om rörelsens bakgrund: feminism kommer från franskan féminisme (ca. 1837), som i sin tur kommer från latinska fēminīnus från fēmina (”kvinna”). Nu jobbar många feministiska akademiker starkt med postkolonial kunskapsproduktion och intersektionalitet, vilket innebär att ta i beaktande de många olika aspekter som påverkar vår världsbild. Dagens feminism fokuserar inte längre på kvinnors rätt att rösta. Vi uppfattar inte heller längre feminismen endast som vit, eller som medelklass, eller som icke-funktionsnedsatt, utan som en samling av många idéer, tankesätt, rörelser.
Det är klart att det också finns radikala versioner av alla rörelser, men istället för att döma hela idén hoppas jag att du vill läsa och ta reda på mer. Feminism handlar om jämställdhet – för alla. Min feminism är intersektionell – den strävar till att se alla faktorer som gör att en person har mindre rättigheter än någon annan, och till att ta bort dessa faktorer. Så länge det är ett privilegium att vara man i samhället tycker jag att det är helt OK att rörelsen heter feminism. Det innebär inte att feminismen inte jobbar för allas mänskliga rättigheter.
Så mycket som jag uppskattar Chimamanda Ngozi Adichie skrev jag för ändamålet ändå om det kända citatet. Klarare torde en inte kunna göra det: Feminist. A person who is aware of the gendered past, and who believes in the social, political, economic equality of all sexes.
Kuva : Vuoden 2015 koulutusleikkausmielenosoituksesta. Ei kuseteta opiskelijoita enää! Bilden: Från år 2015 protester mot nedskärningar i utbildningen. Vi slänger inte studerande under bussen längre! 
Panda Eriksson 