Låt mig börja med att gå rakt på sak: Åbo Akademi är inte ett så jämställt universitet, arbets- eller studieplats som de låter förstå på den polerade ytan.
Jag är anställd vid Åbo Akademi som forskare vid Minority Research Profile och som föreläsare vid genusvetenskapen (Öppna universitetet). Jag är också fortfarande inskriven studerande på genusvetenskapen och jag hoppas kunna ta ut mina papper som magister i vår, efter att tidigare skrivit en kandidat i cellbiologi (det är en lång historia det här med att byta ämne, men jag ångrar inget!) . Jag har varit aktiv i studentlivet genom att försöka ge tillbaka av min expertis, som ju kan argumenteras falla inom ett ganska nischat ämne. Därför sitter jag till exempel i universitetets jämställdhetskommitté som studeranderepresentant.
Våren 2017 hade det börjat föras ljud om könssensitiva (= -neutrala) toaletter i Akademin. Åbo Akademis Studentkår hade fått förfrågningar om saken och skickade vidare ärendet till universitetets jämställdhetskommitté, där jag satt med. Tidigare det året hade jag hjälpt CampusSport, Åbos högskolors gemensamma gympasystem för universitetsidrott, med toalett- och omklädningsrumsskyltningen. Det råkade sig så fint att Pekka Piippo från designagenturen Hahmo Design Oy hade fått en beställning från Taiteen Edistämiskeskus, Centret för konstfrämjande, för en könsneutral vessasymbol. Pekka hade designat symbolen med hjälp av Seta rf och symbolen togs i bruk. Så här blev det att se ut på CampusSport, då vi fått lov av Pekka att använda symbolen:
Bild: Joonas Niemi
CampusSport har alltså fortfarande kvinno- och mansomklädningsrum och -toaletter, men fixade ett neutralt omklädesrum och en toalett för dem av oss som inte är kvinnor eller män. Det här var otroligt viktigt för mig som inte vågat eller kunnat träna på offentliga institutioner så som gym sedan jag inte längre kunde använda binära omklädningsrum. Jag har provat på båda binära sorter, men det skär sig oftast iom det att jag skulle vilja duscha och t.ex. fara på jobb direkt efter.
På jämställdhetskommitténs möte 16.5.2017 (närvarande vicerektor Christina Nygren-Landgärds (ordf.), Jenny Lindgren, Peter Nynäs, Disa Svenskberg, personaldirektör Mika Wulff, Matias Erlund, Tuija Numminen (sekr.), Rusi Jaspal (ÅA:s minoritetsforskningsprofil), Ole Karlsson, Malin Siimes samt ÅAS socialpolitiska expert Monika Antikainen) konstaterades följande i paragraf 6:
Könsneutrala toaletter
Jämställdhetskommittens medlem Panda Eriksson presenterade behovet av könsneutrala toaletter och en symbol som tagits fram för CampusSport. Användning av denna symbol i skyltning skulle kräva betalning av ersättning för licens till rättighetsinnehavaren vid Hahmo Oy. Kommittén diskuterade fördelar och nackdelar med gemensamma toaletter och föreslår att alla toaletter för bara en person, inklusive handikapptoaletterna skyltas som könsneutrala medan de större utrymmena förblir dam- eller herrtoaletter. För att förenhetliga skyltningen kunde symbolerna för dam- och herrtoaletter förnyas med samma symbol som CampusSport enligt uppgift har gått in för. Ordförande för initiativet vidare för diskussion och eventuellt beslut.
Jag anmälde redan vid mötet att jag inte vet om Hahmo Oy kräver licens, men att vi fick den gratis med CampusSport (tack Hahmo Oy!) och att jag därför gärna tar reda på hur situationen ser ut för universitetet. Jag skaffade därefter lov av Pekka Piippo att få använda symbolen licensfritt under tiden som ärendet gått framåt av ordförande. Notera alltså i det här skedet att för att säkerställa att studerande som till exempel på grund av religiösa frågeställningar eller upplevelser av sexuellt våld ska få gå på toaletten utan att känna sig otrygga så rekommenderade jag och även jämställdhetskommittén att stora ”badrumstoaletter”, alltså sådana, med flera bås i, skulle förbli könade till män och kvinnor, och att bara de vessor som har en enda toalett skulle ändras till unisex med symbolen som Hahmo tagit fram.
Så kommer augusti 2017. Åbo underrättelser skriver om hur ÅA inför könsneutrala toaletter. Hurra! Hurra! Men vänta nu. En mansfigur och en kvinnofigur? Jag hade ju använt en stor del av jämställdhetskommitténs mötestid åt att förklara varför det inte är transvänlig symbolik, det där med binära figurer. Vi hade kommit överens om symbolen som Hahmo gjort. Under Åbo Pride 2017, som jag var huvudproducent för, tackar vi av Åbo Akademi som huvudsponsorer till evenemanget. Dåvarande (numera f.d.) dekanus för FHTP Pekka Santtila glädjer sig över toaletterna åt mig innan vi går upp på scen och skakar hand. Jag skrattar till och säger att ja, det är ju problematiskt det här med binärsymboliken trots att vi bestämt annorlunda? Santtila säger att det handlar om en tillfällig lösning, något som var snabbt och lätt att förverkliga innan sommarlovet. Inget som ska bli beständigt, utan ett sätt att snabbt förbättra saken ens lite innan vi hunnit få de riktiga skyltningarna.
Förvaltningsdirektör Ulla Achréns beslut kommer till kännedom (det har jag sagt i en intervju att jag inte sett förut, men jag insåg när jag gick igenom mina e-mail om frågan att det är sant att jag har fått beslutet per e-post, om än jag inte förstått hur slutligt det var, utan närmast trodde att det handlade om ”next move” i diskussionen med förvaltningen):
Jag skriver ett mail till jämställdhetskommittén där jag använder orden jag vädjar för att vi gör det här rätt. Jag får ett svar av ÅAS socialpolitiska expert som säger:
”Studentkåren har också uppmärksammat förvaltningsdirektören om detta redan innan beslutet i går skickades ut till kommittén i hopp om att beslutet kan revideras i enlighet med jämställdhetskommitténs önskemål.”
Jag kommer tillbaka till universitetet och den 6. september mailar jag nya dekanus för FHTP Mikael Lindfelt när jag får veta att Santtila avgått. Jag skriver och ursäktar mig över att jag inte vetat att det skett en förändring i personalen och att Santtila bett mig vända mig till Lindfelt för att fortsätta diskussionen. Jag har tidigare hört att ledningen ska ha tvekat eftersom de inte vetat om licensfriheten. I mitt mail 6.9. står det så här:
”Vi rekommenderade den numera väldigt populära logon som används t.ex. av Taiteen edistämiskeskus, gjord av Hahmo Oy: http://www.kulttuuriakaikille.fi/blogi.php?aid=16168 . Då blev “problemet” att den än inte var licensfri och så vitt jag förstod var det orsaken att rektor tvekade till dess användning. Nu har den publicerats fritt och rekommenderas även av Kultur för Alla -tjänsten. Jag har även informerats om att Studentkåren har gjort rekommendationer som säger att den nuvarande “korrigeringen” inte är bra åt förvaltningsdirektören i hopp om att ärendet snabbt skulle behandlas på nytt nu när licenssituationen förändrats. Hur kunde jag gå tillväga för att nu få jämställdhetskommitténs rekommendation tillkännagiven och klistermärkena bytta till bättre? ”
Jag får inget svar. Jag väntar. Jag har mailat av och an, av och an med jämställdhetskommittén också, bett dem reagera på situationen. Ordförande skriver åt mig i ett mail redan 5.9.:
”Toaskyltningen är inte på vår agenda för tillfället eftersom det har fattats beslut och åtgärder har tagits. Jämställdhetskommittén tog ett initiativ och förvaltningsdirektören fattade beslut.”
Jag svarar, förklarar igen problematiken och hur otroligt litet det här ärendet sist och slutligen är – jag erbjuder mig själv att sköta om hela saken så att inte ordförande ska behöva stressa med det, jag erbjuder mig till och med att aktivera studerande att komma och fixa klistermärken vid behov. Ordförande svarar inte längre åt mig. Saken tigs ihjäl på möten och jag är så trött att jag inte tar upp saken innan jag vilat över jullovet.
Den 2. februari 2018 får jag höra av studentkårens representant att Studentbladet ska skriva en juttu om ÅA:s könsneutrala toaletter. De undrar om jag som sakkunnig skulle kunna uttala mig. Jag samlar energi och skriver ett nytt mail åt dekanus 2.2.2018:
”Hej igen Mikael,
Nytt år och jag försöker igen med den här från [tryckfel: frågan] (se nedan). De ringer mig från Studentbladet på måndag och tänkte att det är bra att veta om situationen gått framåt!
Mvh Panda ”
Jag vet inte om det är ”hotet” om uttalandet i Studentbladet som gör saken eller om något hänt med det första mailet, men jag får äntligen svar. Lindfelt svarar:
“Jag förde din förfrågan vidare till personer i ÅA:s ledning, fick svaret att saken behandlats utförligt i ÅA:s jämställdhetsnämnd (innan du skrev till mig), och att ÅA för tillfället inte har planer på att göra ändringar till de beslut som tagits.”
Jag skickar saken till jämställdhetskommittén 6.2., briefar dem om vad som hänt sedan senast och skriver att ”jag ber alltså att vi tar upp saken i nästa möte och puffar framåt frågan så att vi faktiskt får tillgängliga toaletter”.
Ordförande svarar nästa dag:
”Jo, jämställdhetskommittén behandlade toa-ärendet och gav förslag för skyltningen. Det fattades beslut i ärendet och jämställdhetskommitén har inte toa-ärendet på sin agenda nu”.
Jag förstår inte – jag har levt i tron att kommittémedlemmarnas roll är att lyfta upp frågor som är problematiska, inte att det är ordförande som bestämmer hur agendan ser ut och medlemmarna som endast säger sin åsikt om de frågor som det ovanifrån uppfattats värt att tycka till om. Det framhävs inom andra frågor som jämställdhetskommittén jobbar med att ”mångfald ingår ju också i ÅAs värden”. Jag svarar åt ordförande och kommittén:
”Som sagt har det anmälts åt mig av f.d. dekanus att den nuvarande lösningen med binära symboler i ÅA:s toaletter endast är tillfällig. Därtill hänvisade nya dekanus till kommitténs behandling av ärendet, vilket är felaktigt, eftersom vi inte i kommittén gett ett utlåtande som reflekterar den nuvarande situationen. ÅAS styrelse har också fått meddelande om saken på hösten och SE [den socialpolitiska experten] har då konstaterat att styrelsen stöder mitt förslag att korrigera.
Åbo Akademis jämställdhets- och likabehandlingsplan 2015-2017 konstaterar att ”Jämställdhetsarbetet handlar om att skapa en studie- och arbetsmiljö som är fri från diskriminering och där mångfald respekteras.” (boldad text min). Den säger även ”Åbo Akademi arbetar för att förebygga fördomar mot och diskriminering av personer som tillhör […] en könsminoritet.” (Planen via ÅA:s hemsida, lagtexten via Finlex)
Därtill klargör jämställdhetslagen paragraf 6 c att människor inte får sättas i olika ställning på grund av könsidentitet eller könsuttryck och paragraf 8 b att detta binder läroanstalter.
Jag förstår att det här är svårt att förstå för dem som inte behöver uppleva systemisk transfobi dagligen. Det här är ändå en skrattretande skamfläck då organisationen som borde vara bakom marginaliserade studerande, dvs jämställdhetskommittén, behandlat saken och den ändå inte lösts. Jag beklagar på förhand att jag kommer att ta samtalet med Studentbladet, och föra saken vidare andra vägar, om kommittén inte har möjlighet att ta upp saken igen efter att jag bett om att införa den på nytt i agendan.”
Ordförande hänvisar till att ÅA har ”valt att visa detta genom att ändra skyltningen enligt internationellt gångbar skyltning. Sedan har vi fått ändra skyltningen tillbaka på hittills ett ställe eftersom det finns personer som p.g.a. sin tro inte kan gå till toaletter där ”det andra könet” vistats. Det är inte alltid så lätt och var och en har sin uppfattning om vad som är mest likabehandlande. ÅA har valt en medelväg för att kunna uppfattas så likabehandlande som möjligt utifrån de flestas synvinkel”. (7.2.)
Jag skickar ett till, klargörande mail, ber kommittén komma ihåg att de stora koppi-toaletterna, som faktiskt vi själva har rekommenderat att ska hållas binärt kodade, har blivit kodade med både kvinno- och mansfigur, vilket går emot precis alla rekommendationer som vare sig kommittén eller förvaltningsdirektören har gjort.
Jag får inget svar, men jag skickar vidare frågan till Salla Tuori, biträdande professor i genusvetenskap. Jag är helt slut. Jag är helt, helt totalt slut. Jag är anställd vid Åbo Akademi – i två positioner därtill, och inskriven i akademin som studerande sedan 2010. Jag är universitetet, tillsammans med de många andra vackra människor som funderar på kön, feminism, människorättigheter, forskningskarriärer, menslådor och allt jag vill är att kunna kissa på kampus. Det som tar ut mig mest är systematiken i det hela. Hur vi ständigt polerar ytan, skriver vackra ord om vår minoritetsforskningsprofil, vår ställning med minoritetsspråket svenskan, men sen hänvisar till att det finns olika bilder av vad som är likabehandlande, trots att det beslut som tagits framhäver vikten av att behålla även könade toaletter. I det här skedet tar Salla fram att förvaltningsdirektörens och jämställdhetskommitténs beslut faktiskt är emot varandra, och att det inte är hållbart då till exempel dekanus hänvisar till att ÅA gjort sitt beslut på basis av jämställdhetskommitténs rekommendation (speciellt då det framkommer att han inte är medveten om ett glapp dessa två emellan).
Jag tar kontakt med mina vänner i Jämställdhetsombudsmannens kontor som stöder mig: det rekommenderas verkligen könsneutrala toaletter. Vi är överens om att det också behövs könade toaletter för t.ex. kvinnor som inte på grund av sin tro kan använda samma toaletter som männen. Jag tar kontakt med mina vänner i Kultur för alla -tjänsten som stöder mig: det rekommenderas verkligen könsneutrala toaletter.
En vän till mig som är insatt i ledningen formulerar sig väl: ärendet har utvecklats till ett plan som är helt jävla absurdt. Beslutsprocessen är dimmig till och med för oss som är insatta i strukturerna som kommittémedlemmar och anställda – och högre upp i ledningen. Ingen vet (förutom ordförande?) när och hur saken har gått framåt och vilka vägar. Åbo Akademi jobbar arslet av sig för att kunna profilera sig inom minoritetsforskningen, att vara en föregångare, men det går inte djupare än ytan. Ingen respekt visas experterna, dem med kunskap, både organisationer och personlig kunskap, då det kommer till inklusivitet och mångfald. Det är verkligen inte länge sedan vi levt i en värld med rejäl lgbti+ -fobi, där tillhörandet av en sexuell eller könsminoritet kunna skada den akademiska karriären. Och här sitter vi och orkar ställa till med ett helt år fullt av soppa på grund av några klistermärken?
Den genusvetenskapliga ämnesföreningen Judith är med på noterna och vi påbörjar den lilla revolutionen som har väntat så länge fredagen den 16. mars efter att jag gett en detaljerad intervju åt Åbo Underrättelser. Situationen som ingen vinner på ska bort: De könade toaletterna ska få förbli könade så att de som inte vill sitta bredvid människor av andra kön och kissa ska få gå på kvinno- och herrtoaletter. Det enda vi frågar efter är att också de av oss som inte faller inom kvinno- och herrkategorin ska få göra det samma.
Den genusvetenskapliga ämnesföreningen Judiths ordförande Ansku krafsar bort klistermärken från Arkens toalettdörr på eftermiddagen 16.3.2018. Foto: undertecknad
16.3. på kvällen kommer Åbo Underrättelsers artikel ut. Efter min intervju kommer Achréns och jämställdhetskommitténs ordförandes kommentarer:
Ordförande: Vi borde ha utrett bättre
Förvaltningsdirektören Ulla Achrén säger att toalettfrågan fått allt för stor uppmärksamhet i jämställdhetskommittén.
Hon säger att kommittén i stället borde fundera på jämställdhetsfrågor som berör anställningar och lönenivåer på ÅA.
Dessutom ifrågasätter hon hur stor del av de studerande som Panda Eriksson verkligen representerar.
– Kanske borde man göra en enkät om det.
Achrén säger att ÅA delvis retirerat i frågan om könsneutrala toaletter på grund av de klagomål som också Eriksson nämner.
En del toaletter med flera bås har alltså gjorts om till traditionella dam- och herrtoaletter.
Införandet av könsneutrala toaletter har också lett till att städarna måste besöka dem oftare, tillägger Achrén.
Vad gäller kritiken mot valet av symboler säger hon att ÅA valde symboler som var internationellt gångbara.
Vicerektor Christina Nygren-Landgärds instämmer i att jämställdhetskommittén borde syssla med viktigare frågor.
Dessutom tycker hon att jämställdhetskommittén var lite för ivrig i sitt initiativ.
– Vi borde ha utrett bättre, haft fler möten, diskuterat mera.
Nygren-Landgärds syftar på kritiken mot de könsneutrala toaletterna, och att de upplevs som snuskigare än förr.
Dessutom hade kommittén inte över huvud taget beaktat att frågan är knepig för folk med en muslimsk övertygelse.
Några punkter igen, alltså:
1) Min rekommendation, jämställdhetskommitténs rekommendation, förvaltningsdirektörens rekommendation och Finlands jämställdhetsombudsmans rekommendation har under hela processen varit att de stora könade toaletterna ska få förbli könade till män och kvinnor, för att säkerställa t.ex. att nämnda muslimska studerande och personal ska ha lätt att gå på toa. Det är en ren och skär lögn att kommittén inte lyft fram frågan – den ingick i presentationen jag höll på jämställdhetskommitténs möte på våren 2017. Det är inte alltså alls en fråga om pengar, om städare, om snusk – det att någon mot alla instruktioner gått och smällt upp fel skyltning är helt enkelt inte en orsak som duger till att backa i hela frågan – gör om, gör rätt.
2) Kommittén borde inte alls fokusera på andra frågor istället. Det finns ingen orsak att utesluta en viktig sak för att något annat känns viktigare för någon, då vi ju har haft både tid och rum att fundera på saken över ett års tid och det kommit otaliga erbjudanden om att sköta toa-ärendet separat, så att inte ordförande ska behöva bära bördan. Kommittén har därefter behandlat frågor om anställning och lön ett flertal gånger.
Jämställdhet är inte jämställdhet då den endast gäller några kön – jämställdhet per definition gäller alla kön. Ingen är jämlik – inte heller de kvinnliga professorerna som får mindre lön än sina manliga kollegor trots att deras ärende diskuteras – så länge vi alla inte är jämlika. Det är frågan om grundläggande genusvetenskaplig analys.
3) Achrén ”ifrågasätter hur stor del av de studerande som Panda Eriksson verkligen representerar”. Enligt den senaste skolhälsoundersökningen av THL där högstadie-, gymnasie- och yrkesskoleelever svarade på ett set frågor om hälsa och identitet anmälde ca. 5.6 % att de identifierade sig som något annat än den flick-/pojkstämpel de fått vid födseln. 5.6 %. Det är mer än vi finlandssvenskar, som går för ungefär 5.3 % av befolkningen. Detta är kidsen som kommer att söka sig till högskolor inom något år. Redan jag, som jobbar självständigt och inte är särskilt aktiv inom ämnes- eller institutionsöverskridande grejer på kampus, behöver långt fler än bara mina fingrar för att räkna till trans- eller könsöverskridande eller queer-studerande och -personal som rör sig på Biskopsgatan om jag tänker över saken som hastigast. Oberoende upplever jag det som väldigt trångsynt och förminskande att hänvisa till att det borde göras en enkät om saken – som om jag endast fanns till om det fanns statistik om frågan? Varför duger inte den nationella forskning som statliga institutioner gjort för Åbo Akademi?
Åbo Akademi, skäms. Det räcker inte att använda fina ord så som mångfald och inklusion. Jag har varit den stoltaste ÅA-demiker två år i rad i Åbo Pride med ett universitet som syns och kämpar för transpersoner och sexuella minoriteter men nu sitter jag mitt i en smet som jag aldrig ville in i bara för att jag inte kan göra något åt mitt kön och ledningens ovilja att lyssna. Åbo Akademi har många studerande och personal som hör till en könsminoritet. Vi har till och med forskare i ämnet, så som Alexis Rancken, som forskar i hur könade strukturer skapar och upprätthålls språkligt och genom den här typen av symbolik med fokus på specifikt det binära. Det finns know-how. Rancken kommentade frågan med att det här som nu pågår med symbolkriget bara ”förstärker naturaliseringen av de binära kategorierna”. Det är inte hållbart att göra en stor sak av den polerade ytan om det som finns därunder är ruttet och längden och dramat i den här processen verkar närmast framhäva hur det det på riktigt handlar om är en politisk ovilja och ett strukturellt transfobiskt, bakåtsträvande förhållandesätt. Det handlar bokstavligt talat om att sätta upp några klistermärken – som kanske kostar högst en hundring – och som kan sättas upp av ett team studerande om det känns för svårt. Vi har själva redan finansieringen och människorna. Det här är en sista chans att fixa saken den ”riktiga vägen” – och att i fortsättningen skärpa er med genomskinligheten i beslutsfattningen i dylika, totalt minimala frågor.
Det är med tungt hjärta jag anmälde att jag avgår från jämställdhetskommittén idag 17.3. eftersom jag inte längre vill legitimera verksamheten. Min uppfattning av jämställdhet innefattar alla personer – för att låna Maya Angelou: The truth is, no one of us can be free until everybody is free.
Panda Eriksson
Transperson
Ordförande för Trasek rf, patientföreningen för trans- och intersex-personer
Timlärare i genusvetenskap vid Åbo Akademis öppna universitet
Forskare i Minoritetsforskningsprofilens projekt Living with hiv in Finland vid Åbo Akademi
Magisterstuderande i genusvetenskap vid Åbo Akademi
It’s not feminism, if it’s not intersectional is what my sign for last night’s demonstration in Turku says (this is a sign made by some gender studies students at Åbo Akademi university, I made a similar one myself!)
Of course, the International Women’s Day, or naistenpäivä or kvinnodagen as we call it in Finland, has a long history that has, at times, had extremely strong focal points. However, the struggle has shifted and changed as we’ve become more aware of the people around us, about struggles of other groups of people that might be similar yet different from ours. When we hear ”feminism” we often hear ”intersectionality” and ”solidarity” in conjunction with it. This is my feminism, the very reason I am doing what I am doing politically and the way I try to do it: acknowledging that there are countless amounts of social factors and positions in society and these all affect us both negatively and positively.
Being a woman or being feminine is, in the big picture, generally not a good thing according to this structure, since we live in a patriarchy where masculinity is valued above femininity. When we are in the process of celebrating Women, however, there is a history that needs to be remembered and a time that needs to be made visible, because we will come to see that woman-ness isn’t basis for a homogenous category that we can lift up and celebrate on its own. The International Women’s Day website features a timeline where we can see that the beginning of the movement as we know it was a struggle for equal pay, for better working conditions, for shorter days and, classically, women’s suffrage (the right to vote in general elections). A march with 15 k attendants, a Socialist party declaration and an International Conference for Working Women (featuring the three first women elected to the Finnish parliament!) in the early 1900’s, that’s how we started off.
Where we are now, in Finland in 2017 is a place where the state keeps basking in the glory that is ”an equal Finland” but people, women, suffer. I quote my smart friend Pihla, who wrote a social media entry on the theme:
There are many marginalised groups of people in Finland whose problems aren’t taken seriously, because there isn’t enough political will to fix them. Par example the current Trans act goes against the human rights of trans women, the unnecessarily tight immigration politics are pure discrimination against refugee women who are already on the run, and the process of moving the Finnish support money system from municipal money to KELA (the national social security institution) has completely been fucked up, which affects many poor women’s positions and lives in a decisive way. This, not even mentioning the macro scale problems such as gendered sexual health issues (female genital mutilation, the difficulty of obtaining an abortion or proper contraceptives etc), illiteracy, austerity and famine that affects the lives of millions of women. We aren’t even close to equality yet. (Pihla Hänninen 080317, my translation)
This is not a day where I want to hand out chocolate and roses.
This is a day when I want to bring up that 52 % of young trans women in Finland have considered self harm, and 56 % have considered suicide (Alanko, 2013).
This is a day when I want to bring up that this morning, the Feminist Party, my party, visited Munkkiniemen hätämajoitus (”emergency accommodation”), where undocumented women (who are considered illegal as undocumented) told the visitors that they can’t stay anywhere downtown, since they’re thrown out immediately from e.g. bus stations and metro stations, but that all they want is to be like Finnish women who seem so happy and safe, safety for their families and a chance to live.
My beautiful feminist friends and I (right), before the demonstration! Photo: Genusvetenskapliga ämnesföreningen Judith.
This is a day when I want to bring up that Invalidiliitto (an organisation that works with disability themes) gave out a press bulletin last night, where they tell the story of a couple of Finnish women. One hasn’t been able to visit the doctor’s because the health clinic wasn’t wheelchair accessible. A young woman with cerebral palsy had to move into a care home for seniors, where all the seniors would tease her and repetitively tell her to stop with her tics (tics are sounds or movements that you can’t consciously control).
This is a day when I want to bring up that women wearing hijabs are reduced to dolls or slaves without their own will (by us white people!), whereas it might just so be that she’s wearing it proudly and voluntarily. That racialized women are exoticized: that my friend (who is of Vietnamese descent) recently was asked where she comes from – in a discussion in fluent Finnish – and that the one asking the question was visibly shocked when she replied ”Lohja” (a Finnish town).
From left to right: myself, Professor Harriet Silius and Ph.D. candidate Nana Blomqvist in the Yle studio
It’s self-evident that we need to discuss how the female euro is less than the male one. We need pay equality. I do, however, think we also need to realise that the Finnish Woman, lower wage or not, is no longer and hasn’t in a while been the blonde Elovena figure we are used to see her as.
Besides the demonstration last night, I also participated by talking about feminism in media. I was invited to YLE Vega’s Slaget efter tolv debate together with Professor emerita of gender studies Harriet Silius and doctoral candidate of comparative religion Nana Blomqvist. Check it out and practice your Swedish a bit! And remember – we need a common effort to get somewhere. Send e-mails to those in charge. Participate in demonstrations. Talk to people. Donate time or money to campaigns. Be a human being to others. Especially if you’re protected by a privileged position.
Do what you can to make things better for all of us.
Kun aloitin solubiologian opinnot Åbo Akademilla syksyllä 2010, en osannut arvata, että päätyisin vaihtamaan pääainetta – kahdesti. Pidin kovasti biologian opettajastani lukiossa (terkkuja Merville Turun norssiin!) ja halusin tutkinnon hoidettua pois alta päästääkseni työelämään. Koe-eläinkurssi kuitenkin muutti kaiken ja päädyin vaihtamaan pääainetta, suuntaa ja jopa koulua kokonaan keväällä 2013 ja sittemmin hakeutumaan takaisin yliopistoon 2015. Olin kirjoittanut luon.tiet.kandi -esseeni jo valmiiksi ja saanut siitä hyvän arvosanan – ja olin jopa nauttinut suuresti kirjoitusprosessista. Käytännön labratyö ja eläinkokeet olivat kuitenkin liikaa herkälle ja allergiselle ihmiselle, vaikka teinkin yhden kesän niitä töitä. Tässä kohtaa on pakko mainita, että arvostan suuresti entisten kollegoideni tekemää tutkimustyötä, vaikka olen vahvasti eri mieltä metodologiasta niiden tutkijoiden osalta, jotka käyttävät koe-eläimiä. Vaatii todellista omistautumista, jotta jaksaa sunnuntaiaamulla lähteä labraan vaihtamaan soluviljelyyn uutta nestettä. Päädyin itse hakemaan Humanistiseen ammattikorkeakouluun, kulttuurituotannon koulutusohjelmaan – ja pääsinkin, aika hienoin pääsykoetuloksin (98/100).
Tässä ottamani hieno kuva imusolmukkeesta. Ei hajuakaan enää mitä se tarkoittaa!
Åbo Akademilla rästiin jäi kuitenkin muutama kurssi, joita panttasin kaksi vuotta, kunnes vihdoin päätin, että aion saada paperini lunastettua. En halunnut jättää kolmen vuoden työn roikkumaan parin tentin varaan. Omien ”oikeiden” kulttuurituotanto-opiskelujeni ohessa palasin hetkeksi solubiologian maailmaan. Enää puuttui lopputentti, 10 opintopisteen mörkö nimeltään The Cell (Alberts et al). Tenttasin sen pois alta ja pääsin kuin pääsinkin luonnontieteiden kandidaatiksi.
Mielestäni koulutus menee harvemmin hukkaan. Rakastin ja rakastan yliopistomaailmaa ja sinne oli ikävä takaisin. Kandidaatin papereillani sain pätevyyden hakeutua maisterinopintoihin näin halutessani ja samalla se demonstroi kykyäni sitoutua ja viedä loppuun sen, minkä olen aloittanut. Biologia on yleispätevää tiedettä ja olen kiitollinen siitä, että olen päässyt lukemaan ja tutkimaan näin mielenkiintoisia asioita. Minusta ei ollut syövän parantamiseen, mutta veikkaan, että tutkinnosta on minulle hyötyä niin paperilla kuin käytännössäkin jatkossa.
Yliopistoikävä johti siihen, että syksyllä 2015 aloitin sukupuolentutkimuksen maisteriopinnot Åbo Akademilla. Se lukuvuosi meni huumassa, kun keksin tapoja yhdistää kulttuurituotannon ja sukupuolentutkimuksen teemoja ja löysin vihdoin oman alani. Valmistuin kulttuurituottajaksi keväällä 2016 (opinnäytetyöni esteettömyydestä ja saavutettavuudesta Turun kaupungin kulttuuri-instituutioissa sai täydet pisteet) ja päädyin projektitöihin kaupungille, johon sitten jäin ja jossa edelleen olen. Gradu on viittä vaille valmis ja sain jatko-opintopaikan Helsingin yliopiston Agoran TASOVA-hankkeen yhdenvertaisuus- ja tasa-arvotyöhön keskittyvästä täydennyskoulutuksesta. Onhan elämässä jonkin verran epävarmuutta, kun tulot koostuvat projekti-, freelance- ja osa-aikatöistä, mutta herään joka päivä tietäen, että rakastan sitä, mitä teen.
Aina ei siis koulutuskaaos johda metsään. Opintotukien, koulutushakujärjestelmien ja yhteiskunnan struktuurien tulisi tukea alan vaihtamisen mahdollisuutta. Uudelleenkouluttautuminen tulisi olla jokaisen oikeus.
Panda Eriksson 